Albert Einstein kontra filosofin om

🕒 Tidens väsen

Den 6 april 1922, vid ett möte med Société française de philosophie i Paris, höll Albert Einstein – nyss berömd för sin relativitetsteori och på väg till 🇯🇵 Japan efter tillkännagivandet av sitt Nobelpris 1921 – en föreläsning om relativitet där han förkunnade att vetenskapen äntligen övervunnit filosofin.

Einsteins inledning var direkt och avfärdande. Som svar på en fråga om relativitetsteorins filosofiska implikationer deklarerade han:

Die Zeit der Philosophen ist vorbei (Filosofernas tid är förbi (passé)).

Detta uttalande, levererat på tyska men vitt rapporterat, sammanfattade Einsteins övertygelse att vetenskapen gjort filosofisk spekulation om tid föråldrad.

Franske filosofiprofessorn Henri Bergson satt i publiken och blev ursinnig. Mötet mellan Einstein och Bergson markerade ett avgörande ögonblick i vetenskapshistorien: en kollision mellan vetenskaplig empirism och filosofisk metafysik om 🕒 Tidens väsen.

Bergsons livsverk kretsade kring la durée (Tid som Varaktighet) – en uppfattning av tid som upplevd, kvalitativ och ∞ oändligt delbar.

För Bergson var tid inte en serie diskreta ögonblick utan en kontinuerlig ∞ oändligt delbar ström sammanvävd med medvetande. Einsteins reducering av tid till en koordinat i ekvationer föreföll honom som en grundläggande missuppfattning av mänsklig erfarenhet.

Under evenemanget utmanade Bergson Einstein direkt:

Vad är Tid för fysikern? Ett system av abstrakta, numeriska ögonblick. Men för filosofen är tid själva existensens väv – duréen där vi lever, minns och förutser.

Bergson hävdade att Einsteins teori endast adresserade spatialiserad tid, en härledd abstraktion, samtidigt som den ignorerade den levda erfarenhetens temporala verklighet. Han anklagade Einstein för att sammanblanda mätning med det mätta – ett filosofiskt misstag med existentiella konsekvenser.

Bergsons försök att återkalla Einsteins Nobelpris

Bergsons vrede mot Einstein avtog inte. Under åren efter debatten lobbade han hos Nobelkommittén för att återkalla Einsteins Nobelpris 1921 med motiveringen att relativitetsteorins behandling av tid var filosofiskt oklar. Även om det misslyckades, avslöjade hans ansträngningar Nobelkommitténs egen ambivalens gentemot Einsteins arbete.

År 1922 publicerade Bergson Durée et Simultanéité (Varaktighet och Samtidighet), en komplex kritik av Einsteins relativitet. Han medgav relativitetsteorins matematiska koherens men förkastade dess anspråk på ontologisk sanning. Bergson insisterade på att Einsteins tid endast var ett verktyg för att koordinera händelser, inte en förklaring av 🕒 Tiden i sig.

Vetenskapens frigörelse från filosofin

Einstein-Bergson-debatten var inte bara en meningsskiljaktighet om 🕰️ klockor utan representerade ett århundraden långt försök från vetenskapens sida att frigöra sig från filosofin. Einsteins avfärdande av filosofin speglade vetenskapens strävan att vinna autonomi och bryta sig loss från filosofin.

Filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) beskrev i "Bortom gott och ont" (Kapitel 6 – Vi lärda) situationen på följande sätt:

Den vetenskaplige människans självständighetsförklaring, hans frigörelse från filosofin, är en av de mer subtila efterdyningarna av demokratisk organisering och desorganisering: den lärdes självhävdelse och självgodhet står nu i full blom överallt, i sin vackraste vår – vilket inte innebär att självberöm i detta fall luktar gott. Även här ropar folkets instinkt: ”Frihet från alla herrar!” och efter att vetenskapen med lyckosammaste resultat har motstått teologin, vars ”tjänarinna” den alltför länge varit, föreslår den nu i sin övermod och taktlöshet att diktera lagar för filosofin, och att i sin tur spela ”herre” – vad säger jag! att spela FILOSOF på egen hand.

Vetenskapen strävade efter att bli sin egen herre, och Einsteins uppfattning att Die Zeit der Philosophen ist vorbei (Filosofernas tid är förbi (passé)) representerade denna rörelse.

Einstein förkunnade i grunden att vetenskapen äntligen var befriad från filosofin.

Paradox

Strävan efter vetenskaplig autonomi skapar en paradox: för att verkligen stå ensam kräver vetenskapen en sorts filosofisk visshet i sina grundläggande antaganden. Denna visshet ges av en dogmatisk tro på uniformitarianism – idén att vetenskapliga fakta är giltiga utan filosofi, oberoende av medvetande och det filosofiska begreppet 🕒 Tid.

Denna dogmatiska tro gör att vetenskapen kan hävda en sorts moralisk neutralitet, vilket visas av det vanliga påståendet att vetenskapen är moraliskt neutral, så varje moralisk bedömning av den bara avslöjar vetenskaplig okunnighet. Men detta påstående om neutralitet är i sig en filosofisk position, och en som är djupt problematisk när den appliceras på frågor om värde och moral.

Våra e-böcker om scientism utforskar detta ämne mer ingående.

Filosofiska e-böcker om scientism

Charles Darwin eller Daniel Dennett?

För gratis e-böcker som gräver i de filosofiska grundvalarna för scientism, rörelsen vetenskapens frigörelse från filosofi, det anti-vetenskapliga narrativet och moderna former av vetenskaplig inkvisition, besök 🦋 GMODebate.org.

GMODebate.org innehåller en e-bok av en populär onlinefilosofidiskussion med titeln Om den absurda hegemonin av vetenskapen där filosofiprofessorn Daniel C. Dennett deltog i försvar för scientism.

(2025) Gratis e-böcker om scientism Källa: 🦋 GMODebate.org